Självbiografier etc

Jag läser just nu Mats Jonssons Pojken i skogen. Det är en jättefin episodisk serieroman om hans uppväxt i Ångermanland (tror jag?) på 80-talet, om dagmammor, snöborgar, onani, mobbing, att fråga chans, knattedisco, Commodore 64 och rubbet. Jag personligen tillhör en annan generation och var nästan för liten för att se Vilse i pannkakan och spela Commodore, men visst minns jag också. Och allas barndomar följer ju i princip samma mönster – det är bara attributen som förnyas.

Mats skriver om hur jobbigt/härligt det var att vara smartast i klassen. Jag känner igen mig och minns hur det kändes. Han skriver om hur skönt det var att alltid ha tecknandet som en ventil. Jag ler igenkännande. Han skriver om att vara rädd för allt. Jag ryser och får flashbacks till när jag läste lite för mycket Conan barbaren-serier och drömde mardrömmar om demoner i flera år efteråt. Han skriver om behovet av att onanera, skamkänslorna, och den paniska rädslan för att bli påkommen. Jävlar vad jag känner igen mig. Min äldre kusin hade porrisar i lådan under sin säng. Jag vågade inte läsa dem när jag var sju-åtta år, men några år senare snodde jag med mig ett gäng hem. Jag visste ju att han aldrig skulle våga skvallra.

Kort sagt: det mesta som hände Mats hände mig också. Vi var samma sorts barn: lillgamla, allmänbildade, verbala, intelligenta, konstnärliga och fantasifulla. Och stundvis utmobbade pga dessa nyss nämnda drag. Jag tror att det finns fler som var som vi, säkert inom min egen bekantskapskrets. Vi måste ju rimligtvis vara några stycken. Undrar varför inte fler berättar samma historia?

Undrar varför inte fler tjejer berättar sina historier. Män har ju harvat sina barndomar till förbannelse, i alla tider. Kvinnors självbiografier är långt färre. Och när det gäller serie-biografier ser det ut på ungefär samma sätt. Det är ju skitvanligt att killar som är ungefär som Mats (bookish, intelligenta, lite nördiga, aningen neurotiska, mobboffer) tecknar en serie om sitt liv, men relativt ovanligt att tjejer gör samma sak. Fast det har blivit lite bättre. Coco Moodysson, Liv Strömqvist, Sara Olausson, Loka Kanarp och Li Österberg är några namn jag kommer på sådär på rak arm. Skitbra serier. Jävligt coola tjejer. Och så har de inte gått på den där myten om att man måste teckna fint. Fast de tecknar förstås fint, men… jamen inte sådär jävla snyggt som man kan bli galen på.

Men ändå, det är ju fortfarande grymt ojämlikt på seriefronten. Det är så jävla synd. Jag hade kunnat bli serietecknare om jag bara hade vågat satsa lite. Jag är rätt duktig på att teckna. Jag läser jättemycket serier. Jag är smart, rolig och en jävel på att berätta roliga historier. Vad skiljer mig från t.ex. Martin Kellerman eller Knut Larsson eller fördenskull Mats Jonsson? Egentligen? De är jättebegåvade serieskapare som det går bra för. De hade femmor i bild, hela gänget. De läste massor av serier när de var små och fortsatte när de blev stora. Och så tecknade de hela tiden. Fan – jag gjorde samma sak! Hade femma i bild, läste serier, tecknade jämt. Jag tecknar fortfarande jämt.

Jag tror att alla killar som någonsin haft en femma i bild någon gång seriöst övervägt att bli serieskapare. Det borde de ha gjort – de har ju redan fått bekräftelse på att de är konstnärligt begåvade och hur svårt kan det vara, ärligt talat? Men hur många tjejer med femma i bild har seriöst övervägt en konstnärskarriär? Det är helt galet. Samma sak gälelr förstås med musik – är du kille och kan ta tre ackord på en gitarr så är du redan i startgroparna för att bli nästa Elvis. Med all rätt! Du SKA känna att du är kung om du kan ta tre ackord på en gitarr. Men tjejer harvar på med sitt jävla piano och kan spela Für Elise och Månskenssonaten och titelmelodin till Pianot och jag vet inte allt. Inte fan drömmer de om att bli nästa Norah Jones, fast de har lika goda förutsättningar som vem som helst.

GRR! Ilska. Åh vad jag hoppas att jag får en dotter som är estetisk, som jag kan uppmuntra och peppa och tvinga att starta ett band, skriva en bok, måla tavlor och dansa balett. Projicering, moi?

Färgkodning

Färglära är spännande. I gymnasiet fick vi plugga Goethe och grundkulörer och göra vår egen färgskala. Min innehöll sju nyanser av rosa, lila och rött, vilket inte förvånade någon som kände mig (eller hade sett mig på håll). Jag har alltid varit väldigt svag för rosa och närbesläktade kulörer, vilket tidiga foton från min barndom vittnar om. Det finns ett jättefint foto på mig när jag står utanför vår sommarstuga på Korsö, förmodligen på midsommarafton. Jag är kanske sex-åtta år gammal och är klädd i vit långärmad blus med puffärmar och krås, vadlång illrosa smockklänning med axelband och spets, ljusrosa ankelsockar med spets och vita ballerinaskor med snörning upp på bena. I håret hänger ett hårspänne i form av en rosa satängrosett på sniskan (eftersom alla hårprydnader prompt gled ur mitt axellånga, spikraka, vitblonda hår på noll komma noll noll sekunder). Jag står på en liten sten, som på en piedestal, håller upp kjolkanten med fingertopparna och ler storögt mot kameran.

Man ser precis vad jag tänker. Jag. Är. Så. Fin.

Sedan dess har rosa alltid varit min signaturfärg och på gymnasiet gjorde jag verkligen mitt bästa för att cementera min rosa identitet. Det gick så långt att mina vänner tvekade att köpa rosa klädesplagg själva eftersom de då kanske skulle komma att konkurrera med mig! Ja, ni fattar själva. Idag har faiblessen kanske inte direkt avtagit, men blandats upp med andra färger och kommit att inta en lite mindre påtaglig position. Dock – när mina arbetskamrater köper blommor till mig på min födelsedag köper de alltid rosa blomster.

Min mamma och jag pratar ibland om genus. Hon hävdar att jag alltid varit en Typisk Flicka, sedan födseln. Jag har, som tidigare nämnts, alltid gillat rosa, pärlor, spets och fluff och jag har aldrig velat leka med bilar. Typiskt flickigt. När jag har föreslagit att det kanske är Typiskt Mig att gilla rosa och hellre leka med nallar än bilar har hon inte köpt det. Tanken på att jag kanske skulle ha varit precis likadan i själ och hjärta om jag fötts som pojke är tydligen absurd.

Brittiska forskare har nu kommit fram till att mamma har rätt. Det är omöjligt för pojkar att föredra rosa framför t.ex. militärgrönt eller marinblått. Tja, vad ska man säga om detta oomkullrunkeliga (underbart ord) forskningsresultat. Det är ju trots allt hela 171 personer som har deltagit i studien. Och argumentet att det bara är kvinnor som hittar bär i skogen – fast bara röda bär. Blåbär kan endast män se, eftersom de tycker mer om blått - ger ju svar på så många frågor. Har nån ringt Annica Dahlström, förresten? Den här sortens forskning ligger ju annars right up her alley, där vetenskapliga fakta som att rhesusaphannar skriker högre än honor leder till slutsatsen att det är mer naturligt för män att vara otrogna än för kvinnor.

Eftersom jag är blond, kurvig, rosaklädd och ganska söt och dessutom gillar att göra det jag anser är det bästa av mitt utseende (dvs sminkar mig ofta och gärna och klär mig i åtsittande plagg och höga klackar) brukar folk sällan ta mig på allvar. Inte omedelbart. Det är mycket ”Lilla gumman”, ”Lilla damen”, ”Lilla fröken F”, och liknande epitet. Jag har funderat på varför och kommit fram till att även om det är alla dessa faktorer sammantagna som bildar det första intrycket så är det nog just den rosa färgen som skapar det mest oseriösa elementet hos mig. Jag ska illustrera detta med ett par tydliga tankeexperiment.

Tänk på en svensk film. Den är kanske regisserad av Colin Nutley. Den har kanske Helena Bergström i huvudrollen. Den kan klassificeras som en mysig familjekomedi med allvarlig underton. Helena spelar outbildad låginkomsttagande kvinna, ensamstående och kattägande, utan en seriös tanke i huvudet och med en alldeles för påtaglig svaghet för schlager och slemmiga karlar. Vilken färg är det på hennes kläder?

Vi går vidare. Tänk på när du var liten. Du hade kanske ett eget rum, som din mamma hade inrett åt dig. Kanske fick du välja tapeter själv när du var åtta. Om du var flicka valde du kanske rosa eller lila färger på inredningen. Om du var pojke skulle du aldrig komma på tanken att välja rosa – inte för att du inte tyckte att det var snyggt utan för att det var otänkbart. Vad skulle folk säga. När du sedan fyllde 14 ville du måla om i ditt rum. Du valde något sobert men ändå personligt – mörkgrönt kanske, eller mörkblått. Liksom dramatiskt men ändå vuxet. Vad tror du hade hänt om du hade fortsatt inreda ditt rum i rosa, gult, vitt och lila?

Jag har min egna lilla teori om färgernas kulturbärande egenskaper. Jag tror att i vårt västerländska samhälle står de glada färgerna – rosa, gult, turkost, rött, limegrönt – för något ursprungligt, primitivt, barnsligt och kanske t.o.m. svagbegåvat. Vilka är det som oftast förknippas med dessa färgskalor? Jo, det är barnen, utlänningarna från de varma länderna och de blonda låginkomsttagande kvinnorna. När Helena Bergströms karaktär finner den äkta kärleken och börjar sköta om sig lite bättre klipper hon av sig sitt ostyriga blonda rufs och klär sig i en plommonfärgad byxdress istället. När barnet lämnar barndomen väljer det bort de barnsliga färgerna till förmån för mörkare och sobrare kulörer. Och turkosa väggar i vardagsrummet har ju bara kubaner. Vi svenskar målar caffé latte-brunt och mullvadsgrått.

Fii va lågt

Ja jag VET. jag vet, jag vet. Det var skittaskigt av mig att antyda att man får skylla sig själv om man blir våldtagen av sin egen plastikkirurg, jag håller med. Det ska man såklart inte behöva göra. Så, detta avklarat.

Men ärligt talat, kan vi prata om hela den här historien? Kan vi prata om att doktor Carl Troilus är en jätteäcklig skånsk pervotomte som pratar skitskumt och ser ännu skummare ut? Att han opererar iförd spräcklig bandana som kvällstidningarna visst glömde att pixla bort när de visade upp sitt pixlade gärningsmannafoto? Att det bara finns en kändis-plastikkirurg i hela Sverige som haft sin egna dokusåpa på Kanal 5 och opererar (haha) i Malmö?

Och kan vi sedan prata om hela grejen att 25-åriga kvinnor stoppar in Rhoca-Gil i läpparna och tuttarna och kallar det emancipation? Nej förresten, det behöver vi inte prata om nu. Det känns som att allt redan är sagt i den frågan. Bingo Rimér har ju t.o.m. gjort avbön och börjat jobba för Macho, tidningen som vill vara det nya och fräscha genusalternativet i bloggosfären. Jag har faktiskt inte läst den så någa än, så jag avstår mina syrliga kommentarer tills vidare. Rest assured att jag kommer att ha en åsikt så småningom, dock.

Filmpremiär

Filmatiseringen av Philip Pullmans underbara trilogi (det heter inte triologi, har aldrig hetat triologi och kommer aldrig att heta det. Näste man som använder detta ord i min närvaro kommer jag att skjuta sönder knäskålarna på) His dark matters är i full gång, vad jag förstår. Jag var initialt skeptisk. Min käraste J upplyste mig om initiativet. Visst, jag insåg att det är ett oemotståndligt stoff. Det måste omsättas i rörliga bilder. Självklart. Men vågar man lita på att samma kille som ligger bakom succéerna Nutty professor 1 & 2 och American Pie-serien kan handskas respektfullt och varsamt med världens bästa fantasy?

Ja, jag var reserverad. När jag sedan fick höra att min favoritkaraktär Lee Scoresby, texansk ballongfarare och korthaj, partner med hardaemonen Hester skulle spelas av Samuel L. Jackson var valet enkelt. Okej, men då går jag inte och ser den filmen. Vad bra, då slapp jag fundera mer på den saken.

Trodde jag. För sen kom trailern och jag fick anledning att omvärdera en gång för alla. Fan tro’t, men Herman Klumps skapare har faktiskt gjort ett hästjobb med Lyras Oxford, gyptiernas båtar, skraelingarnas Norrland och alla andra miljöer. Lyra själv ser ut och beter sig ungefär som jag hade förväntat mig, liksom hennes daemon Pan. Den lustfyllt genomonda Mrs. Coulter spelas av min kära Nicole K, Lord Asriel av Craig Davies (ok då) och Lee Scoresby av… åh, andnöd. Är det sant? Finns det ändå en välvillig gud som ser mig och hör mina böner? mitt synfält börjar flimra och tårarna svämmar över.

Sam Elliott. Det blev Sam Elliott. Och himlen ler och fåglarna sjunger och blommorna doftar ännu lite bättre. Vilken otrolig typecasting. Hade inte kunnat göra det bättre själv.

Ser med ens fram emot filmens premiär med helt nya ögon och en helt ny attityd. Jag ska ta med mig J och sätta mig längst fram och njuta mig rakt igenom hela filmen. It’ll be pure bliss.

Om skönhet

Skönhet. Utseende. Intressanta begrepp. Öppet för debatt och diskussion. Vem är snygg? varför? Spelar det nån roll?

Vem vill vara snygg? Varför? Hur gör man då? Sträcker på sig, ler och erövrar världen med sin strålande personlighet? Eller ger sig själv ett par nya tuttar/tänder/blygdläppar i födelsedagspresent och bidrar till att de snedvridna skönhetsideal som regerar världen förstärks ytterligare litegrann?

Ja, det är ju fråga om tycke och smak. Eller varför inte om etik och ego?

Apropå etik och moral och sånt. Nu har medierna fått nys om att ett antal kvinnor som frekventerat plastikkirurgikliniken Plastikkirurgicentrum i Malmö blivit sexuellt utnyttjade av den opererande plastikkirurgen. Först var det en som anmälde honom och gick till tidningarna med historien. Bra gjort, ut med skiten i etern bara. Starkt och modigt av den kvinnan. Sen blev det nån sorts ketchupeffekt och nu är antalet anmälningar uppe i sju stycken, enligt DN:s artikel.

Tänk dig själv, där har du sparat och snålat i flera år för att kunna köpa dig plutigare läppar/större tuttar/slätare kinder/whatever och äntligen! har du stålarna. Du bokar tid på kliniken, får träffa doktorn som ska ge dig den utseendemässiga fördelen och ser fram emot ditt nya liv som Natacha Peyre. Och så vaknar du upp efter narkosen och upptäcker att nån pillat dig på fjösen medan du varit sövd! Dina nya tuttar sitter där de ska men trosorna är ut-och-in. Hur känner man sig inte då? Objektifierad, kanske? Sexualiserad? Avklädd? Påsatt?

Hmm. Tyst min mun… [vad fan väntade du dig, din dumma jävel?] … så får du socker.

Anyone missing a hand..?

‘Cause I just found one on my ass! Den repliken har jag längtat efter i flera år efter att få fälla, gärna med genomträngande stämma i ett fullsatt pendeltåg eller liknande, så man verkligen kan få skämma ut kladdarn. Och så skulle jag hugga tag i tassen och lyfta den högt upp, så alla kunde se vems arm den satt fast på. Mmmm… såna fantasier kan få det att vattnas i munnen på mig.

Jag har alltid blivit väldigt aggressiv mot folk som tar sig friheter med min kropp, till exempel om jag får en hand på arslet när jag är på krogen. Jag tänker aldrig. Jag dunkar armbågen i fejan på idioten och hoppas att jag spräcker en ögonhåla. Följaktligen kan jag inte längre minnas alla de gånger jag själv åkt på däng eftersom killar som tafsar på tjejer ofta har lika dålig impulskontroll åt alla håll. Samma synaps som säger åt såna lågpannade inbreeds att min stjärt är allmän egendom och därför bör klämmas lite på tar kommandot även tre minuter senare, när jag reagerat på övergreppet med våld i självförsvar. Då säger synapsen: ”Den jävla horan! Stryk ska hon ha!”, varpå apan prompt glömmer/inte förstår/skiter i att han är 30 cm längre och lika många kilo tyngre än jag. Och slår mig. Gissa vem som får ondast?

Eftersom jag hamnat i sådana situationer ganska många gånger kan jag komma på mig själv med att hysa väldigt långtgående, detaljerade och sadistiska våldsfantasier om krogtafsare och vad jag skulle vilja göra med dem, given the opportunity (and physical advantage). Söndersparkade kulor, spräckta ögonglober, bortfläkta naglar, krossade knäskålar… such fun! Men det får man inte säga högt. För då är man lite konstig.

Idag började Pride och Glenn Hysén är invigningstalare. Det tycker jag är en jättebra idé. Temat är ju idrott och han är väl en så god representant för den homofoba sportvärlden som någon f.d. elitidrottare. Dessutom anses han ju vara rätt snygg, vilket sällan är ett minus i hbtq-samhället, eller? Men ilskna röster har redan höjts mot valet av Glenn. En gammal historia om hur Glempa tryckt till en tafsare på lokal har dragits upp.  Så gör man inte. Mot bögar.

Glennis, jag står bakom dig till hundra procent. I min bok är det den mest naturliga reaktionen i världen. You go, girl.

Close, but no rabbit

Ingen cigarr. Pas de bébe. Idag kom den, fittmensen (haha!), bara 34 dagar efter senaste. 34 dagar, hajja! Ärligt talat, hur faan är det tänkt att jag ska kunna förhålla mig lugn och avspänd och onipprig inför vårt eventuella barnalstrande när min kropp aktivt motarbetar alla försök till filbunkism? Vem som helst hade väl flippat ut efter 34 dagar? Mutter morr. Hatar allt.

On the bright side: inga helvetessmärtor den här gången i alla fall. Än, kanske jag ska tillägga. Men Vea upplyste mig om en intressant sak igår: Citodon, som är det jag fått utskrivet av min gynekolog mot menssmärtorna, ska undvikas om man är eller försöker bli gravid. Tydligen påverkar det ägget på nåt otäckt sätt. Och jag som knaprade Citodon hela veckan när jag hade bältros – vilket tillfälligtvis råkade sammanfalla med min ägglossning. Ja, jag var tvungen att vara en sexkanin samtidigt som hela min högra kroppshalva var täckt i kliande, svidande blåsor, bara det förtjänar nån sorts hedersomnämnande, tycker jag.

Men i alla fall, Citodon bör alltså inte intas om man är som jag. Och detta sa inte min gynekolog, neheej då. Och har man en jävligt effektiv receptbelagd värktablett hemma och man drabbas av en smärtsam sjukdom – nog tar man den då? Som gamla Warg visserligen aldrig sa, men blivit behäftad med för tid och evighet. Håll med mig. Jag är extremt sugen på att ringa upp tanten i Nyköping och skälla ut henne efter noter för att hon inte läste bipacksedeln lite noggrannare innan hon förnyade mitt recept. Skit och piss.

Mor Anna i Helsingborg, polaren Pärs mamma, är inte bara sjukgymnast. Hon fuskar även lite i akupunktur och hennes senaste upptäckt, som hon berättade för mig om när vi besökte henne i somras, är en akupunkturbehandling mot ofrivillig barnlöshet. Hon hävdar att den är ruggigt effektiv och jag har redan avkrävt henne ett löfte om behandling om vi inte får till det snart. Det känns lite positivt. Needles and pins just might do the trick.

M är fortfarande i Hbg och råddar antikmässa. Igår var det vip-vernissage i mässhallen och Pär lyckades sälja för 170 lakan. Och den riktiga mässan startar idag, så det kan bara bli bättre. Jag hoppas på storslam för M:s del. Om han lyckas sälja sin Tang-häst för 10-15 000 så har vi reskassan till Shanghai fixad. Pär har redan lovat att M ska få själva resan som betalning för att han hjälper till den här veckan. Vi planerar att åka v. 42 eller däromkring. Jag har redan bespetsat mig på figursydda kappor i sidenbrokad med yllefoder och pälskrage, slacks, pennkjolar och klänningar en masse. M önskar sig nya handsydda skor och fler kostymer. Enligt Pär behöver ingen av oss bli besviken.

Ångerst

Dag 33. Jag vågar nästan hoppas.

När jag bodde i Lund, på studentkorridor, hade jag en kompis som hette Annika och var från Ängelholm. Hon var en stadig, snustorr, jävligt intelligent och rolig människa med ett enormt mindervärdeskomplex och utseendefixering. Hon jobbade som vårdbiträde på ett ålderdomshem, som jag sedermera också kom att jobba på, och hade alltid med sig roliga historier därifrån. En av dem handlade om hur hon en dag hade kommit att snacka om lite djupare och tyngre saker med sin kollega Brittlouise, lågutbildad ensamstående mamma i 32½-årsåldern. Brittlouise anförtrodde Annika att hon minsann också kände sig låg emellanåt. Det var inte så lätt att vara ensamstående mamma alla gånger minsann. Det kunde Annika förstå och sympatisera med.

”Ja,” sa Brittlouise gravallvarligt, ”det händer att jag får sån jävla ångerst.”

”Din jävla lyckost,” tänkte Annika. ”Det kan inte vara särskilt ofta du har det, om du inte ens vet hur det stavas.”

End of story.

Back on track

Japp, semestern tog slut och jobbet tog över. Exakt samtidigt åkte min man till Helsingborg för att tjäna massor av pengar och kränga dyra antikviteter – which is a good thing – och lämnade mig ensam kvar med postsemesterchock och mensnoja – which is a very bad thing indeed.

För oinsatta läsare: jag slängde mina piller i november i akt och mening att bli gravid omgående. Snart åtta månader senare har inget hänt, förutom att min mens kukat ur rejält och blivit helt oförutsägbar. Och smärtsam. Herreminskapare, jag hade inte såna här kramper ens när jag var 15. Senaste menscykeln gick på 31 dagar men jag har även haft 28-dagars-, 23-dagars-, ja till och med 21-dagarscykler under året. Det är kul nästan jämt att vara kvinna.

Idag är jag då inne på dag 32. Tecknen finns där: jag har varit hormonstinn och emotionellt instabil som få, haft små illaka mensfinnar på hakan och halsbränna, varit ohemult sugen på snask och tappat saker omkring mig som en Parkinsonspatient. Alltihop klockrena förtrupper till Röda Veckan. Frågan är om man kan få PMS-symptom innan mensen är etablerad, alltså innan ägget (befruktat eller inte) blivit avvisat och utstött? Vet kroppen om ägget är befruktat eller inte? Det kan ju vara befruktat och ändå stötas bort, om det inte fastnar i livmodern (eller äggledaren eller var fan det nu fastnar). Och PMS:en kommer ju alltid som ett brev på posten. Eller får man ingen PMS om ägget är befruktat? Gnaaah, jag blir knäpp av såna här tankar. Dessutom känner jag mig helt uppsvälld och bökig runt livmodertrakten, jag kommer bergis att få mens, den är bara jävligt sen, och så kommer jag att bli lika besviken igen fast jag försökt intala mig själv att jag inte är gravid – för att cushion the blow, så att säga…

Blääääh. Knäpp är jag, knäppiknäppknäpp som fan.

Men det kunde ha varit värre. Jag kunde ha varit spanjorska och därtill homosexuell. Då hade det kunnat gå såhär illa. Förutsatt att jag fått barn, då. Vilket jag tydligen inte kan få. Eller så kan jag det. AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHH!!!

Svårt tillsammans

Det är svårt att vara två och inte på nåt sätt lättare att vara fyra. Om en av de fyra dessutom ägnar 95% av sin vakna tid åt sitt arbete och de andra tre står bredvid och drar henne i förklädesbanden så fort hon kommer hem är det i princip ohanterligt.

Min pappa och Karin har varit gifta i 8 år, tillsammans i drygt 12. De har två söner på sex och tre år tillsammans, ett hus i skogen, två båtar och en katt. Och mig, som är pappas förstfödda, 22 år äldre än deras äldsta pojke. Mig har de haft sedan 1996, ungefär, dvs under lejonparten av sitt gemensamma liv. Jag har flutit ut och in under de första ca fyra åren för att sedan lille H:s födelse ta en allt mer aktiv del och nu, 2007, 11 år senare, räknar alla mig som en självklar familjemedlem. Jag också.

Karin är 35 år gammal och en sån där person som gärna betraktas som oumbärlig. Hon är en sån där person som alla vill vara bästis med, som många betraktar som sin bästis utan att hon nödvändigtvis delar den uppfattningen. Hon har under de första skälvande åren av min och pappas bekantskap varit limmet som hållit oss samman. Hon är den enda i vår familj som bryr sig om att pojkarna ska få träffa sin farmor på regelbunden basis, eftersom både pappa och jag mest hyser förakt för tanten. Hon är storasyster, med allt vad det innebär. Hon har skepparexamen och är van att basa över båtsbesättningar. Hon har minst fyra generationer starka kvinnor i ryggen. Hon snusar, rider, kör skoter och hugger ved och ser sig själv som ett redigt och kapabelt fruntimmer. Och så är hon innerst inne en sån jävla Duktig Flicka som alltid ställer upp, alltid sköter ruljansen, alltid har koll på läget, alltid jobbar över och alltid har tid att planera julklappsinköp, hälsa på mormor och klistra in lösa foton i album.

Börjar vi ana ett mönster? Med detta som underlag, hur sannolikt är det att Karin lyckas bränna ut sig efter tre år som mellanchef på ett lagom stort medieföretag, när hon samtidigt vägrar släppa sina privata engagemang eller ens diskutera arbetsfördelningen i hemmet med pappa?

Pappa är å sin sida född -51. Han jobbar som jurist, snusar, röker, dricker lite för mycket, kastar lasso, seglar, kör skoter, bygger hus, läser tjocka populärvetenskapliga avhandlingar om andra världskriget och snidar trägevär åt sina söner. Han har varit gift en gång tidigare och har totalt fem barn med tre olika kvinnor. Han och Karin träffades genom gemensamma bekanta i Greenpeace och har byggt sin relation på segling, frihet, inga pengar och en väldigt stark fysisk attraktion. De har aldrig diskuterat barnuppfostran på idébasis. De har aldrig intellektualiserat frågan om föräldraledighet, hushållsgöromål och könsroller. Pappa har aldrig funderat över om Karin tyngs av det traditionella kvinnooket Duktig – och om han har gjort det så har han sannolikt avslutat funderingarna med slutsatsen att det är hennes problem och inte hans.

När de flyttade ihop i sitt skogstorp med sin katt och gifte sig levde de fortfarande efter honnörsorden Frihet och Respekt men funderade inte över hur deras principer skulle överleva domesticeringen. De var kort sagt inte förberedda på att vardagen skulle hinna ikapp dem – vilket den alltid gör. Och nu står de där, med två ungar i förskoleåldern, två båtar, två bilar, ett hus i skogen, en katt, ett heltidsjobb som mellanchef på ett normalstort medieföretag, ett deltidsjobb som jurist och en äktenskapskris modell större.

Och här står jag och ser allt som de inte ser, och inser allt som de själva inte har insett än, och känner mig som Helen Kellers tolk första dan på jobbet. Hur ska jag få dem att se vad de håller på med? Och hur ska jag kunna hjälpa dem att lösa sina problem? De måste hitta ett gemensamt språk för att formulera sina behov och sina önskemål och de måste ha en plan – helst en som är lite mer detaljerad än den de haft tidigare. Frihet och Respekt räcker liksom inte.