T minus five days and counting
Sista veckan innan semestern är alltid den hårdaste och jobbigaste på hela året. Naturligtvis utgör den här inget undantag. Jag längtar bara bort härifrån, hem till min man och mitt hus och min trädgård – bort från datorkrångel, sommarpraktikanter och krävande arbetskamrater.
Flodhästen från Bromma, min allra mest avskyvärda kollega, har återvänt till arbetsplatsen efter en veckas latmaskande. När Anders Borg säger att regeringen måste vidta åtgärder för att minska fusket med sjukfrånvaron är det Flodhästen han tänker på, fast han inte vet det själv. Idag har hon drivit både mig och alla andra som ännu inte hunnit sätta sig i säkerhet till vanvett med sin ohemula trögtänkthet, bufflighet, överspändhet och sitt hysteriska skratt. Hon är verkligen helt jävla otrolig.
Å andra sidan har en av mina mer älskansvärda kollegor också återkommit, efter en mycket längre frånvaro. Det var ett kärt återseende, till skillnad mot Flodhästen.
I övrigt mår jag riktigt bra, efter helgens utsvävningar. V & A:s bröllop var helt underbart, såklart. A var enormt stilig i sin husaruniform och V var en empire-dröm i gräddfärgad duchesse med slöja och släp. Maken och jag gjorde vårt bästa för att inte dra ner medlet: M hade sin smoking och jag bländade i min tuggummirosa brudutstyrsel från förra sommaren. Vi fick båda komplimanger (välförtjänta sådana). Och jag fick en ny kompis på köpet: Tante C från Gbg, elegant som få med sin käpp och i midnattsblå sammet med strass. Alltid upplyftande att träffa folk med ännu mer fascistoida drag och ännu mer elitär syn på tillvaron. När jag blir gammal och skröplig ska jag modellera mitt beteende efter henne.
Lämna ett svar