Svårt tillsammans
Det är svårt att vara två och inte på nåt sätt lättare att vara fyra. Om en av de fyra dessutom ägnar 95% av sin vakna tid åt sitt arbete och de andra tre står bredvid och drar henne i förklädesbanden så fort hon kommer hem är det i princip ohanterligt.
Min pappa och Karin har varit gifta i 8 år, tillsammans i drygt 12. De har två söner på sex och tre år tillsammans, ett hus i skogen, två båtar och en katt. Och mig, som är pappas förstfödda, 22 år äldre än deras äldsta pojke. Mig har de haft sedan 1996, ungefär, dvs under lejonparten av sitt gemensamma liv. Jag har flutit ut och in under de första ca fyra åren för att sedan lille H:s födelse ta en allt mer aktiv del och nu, 2007, 11 år senare, räknar alla mig som en självklar familjemedlem. Jag också.
Karin är 35 år gammal och en sån där person som gärna betraktas som oumbärlig. Hon är en sån där person som alla vill vara bästis med, som många betraktar som sin bästis utan att hon nödvändigtvis delar den uppfattningen. Hon har under de första skälvande åren av min och pappas bekantskap varit limmet som hållit oss samman. Hon är den enda i vår familj som bryr sig om att pojkarna ska få träffa sin farmor på regelbunden basis, eftersom både pappa och jag mest hyser förakt för tanten. Hon är storasyster, med allt vad det innebär. Hon har skepparexamen och är van att basa över båtsbesättningar. Hon har minst fyra generationer starka kvinnor i ryggen. Hon snusar, rider, kör skoter och hugger ved och ser sig själv som ett redigt och kapabelt fruntimmer. Och så är hon innerst inne en sån jävla Duktig Flicka som alltid ställer upp, alltid sköter ruljansen, alltid har koll på läget, alltid jobbar över och alltid har tid att planera julklappsinköp, hälsa på mormor och klistra in lösa foton i album.
Börjar vi ana ett mönster? Med detta som underlag, hur sannolikt är det att Karin lyckas bränna ut sig efter tre år som mellanchef på ett lagom stort medieföretag, när hon samtidigt vägrar släppa sina privata engagemang eller ens diskutera arbetsfördelningen i hemmet med pappa?
Pappa är å sin sida född -51. Han jobbar som jurist, snusar, röker, dricker lite för mycket, kastar lasso, seglar, kör skoter, bygger hus, läser tjocka populärvetenskapliga avhandlingar om andra världskriget och snidar trägevär åt sina söner. Han har varit gift en gång tidigare och har totalt fem barn med tre olika kvinnor. Han och Karin träffades genom gemensamma bekanta i Greenpeace och har byggt sin relation på segling, frihet, inga pengar och en väldigt stark fysisk attraktion. De har aldrig diskuterat barnuppfostran på idébasis. De har aldrig intellektualiserat frågan om föräldraledighet, hushållsgöromål och könsroller. Pappa har aldrig funderat över om Karin tyngs av det traditionella kvinnooket Duktig – och om han har gjort det så har han sannolikt avslutat funderingarna med slutsatsen att det är hennes problem och inte hans.
När de flyttade ihop i sitt skogstorp med sin katt och gifte sig levde de fortfarande efter honnörsorden Frihet och Respekt men funderade inte över hur deras principer skulle överleva domesticeringen. De var kort sagt inte förberedda på att vardagen skulle hinna ikapp dem – vilket den alltid gör. Och nu står de där, med två ungar i förskoleåldern, två båtar, två bilar, ett hus i skogen, en katt, ett heltidsjobb som mellanchef på ett normalstort medieföretag, ett deltidsjobb som jurist och en äktenskapskris modell större.
Och här står jag och ser allt som de inte ser, och inser allt som de själva inte har insett än, och känner mig som Helen Kellers tolk första dan på jobbet. Hur ska jag få dem att se vad de håller på med? Och hur ska jag kunna hjälpa dem att lösa sina problem? De måste hitta ett gemensamt språk för att formulera sina behov och sina önskemål och de måste ha en plan – helst en som är lite mer detaljerad än den de haft tidigare. Frihet och Respekt räcker liksom inte.
Lämna ett svar