Ångerst

Dag 33. Jag vågar nästan hoppas.

När jag bodde i Lund, på studentkorridor, hade jag en kompis som hette Annika och var från Ängelholm. Hon var en stadig, snustorr, jävligt intelligent och rolig människa med ett enormt mindervärdeskomplex och utseendefixering. Hon jobbade som vårdbiträde på ett ålderdomshem, som jag sedermera också kom att jobba på, och hade alltid med sig roliga historier därifrån. En av dem handlade om hur hon en dag hade kommit att snacka om lite djupare och tyngre saker med sin kollega Brittlouise, lågutbildad ensamstående mamma i 32½-årsåldern. Brittlouise anförtrodde Annika att hon minsann också kände sig låg emellanåt. Det var inte så lätt att vara ensamstående mamma alla gånger minsann. Det kunde Annika förstå och sympatisera med.

”Ja,” sa Brittlouise gravallvarligt, ”det händer att jag får sån jävla ångerst.”

”Din jävla lyckost,” tänkte Annika. ”Det kan inte vara särskilt ofta du har det, om du inte ens vet hur det stavas.”

End of story.

~ av frasat den juli 25, 2007.