Färgkodning
Färglära är spännande. I gymnasiet fick vi plugga Goethe och grundkulörer och göra vår egen färgskala. Min innehöll sju nyanser av rosa, lila och rött, vilket inte förvånade någon som kände mig (eller hade sett mig på håll). Jag har alltid varit väldigt svag för rosa och närbesläktade kulörer, vilket tidiga foton från min barndom vittnar om. Det finns ett jättefint foto på mig när jag står utanför vår sommarstuga på Korsö, förmodligen på midsommarafton. Jag är kanske sex-åtta år gammal och är klädd i vit långärmad blus med puffärmar och krås, vadlång illrosa smockklänning med axelband och spets, ljusrosa ankelsockar med spets och vita ballerinaskor med snörning upp på bena. I håret hänger ett hårspänne i form av en rosa satängrosett på sniskan (eftersom alla hårprydnader prompt gled ur mitt axellånga, spikraka, vitblonda hår på noll komma noll noll sekunder). Jag står på en liten sten, som på en piedestal, håller upp kjolkanten med fingertopparna och ler storögt mot kameran.
Man ser precis vad jag tänker. Jag. Är. Så. Fin.
Sedan dess har rosa alltid varit min signaturfärg och på gymnasiet gjorde jag verkligen mitt bästa för att cementera min rosa identitet. Det gick så långt att mina vänner tvekade att köpa rosa klädesplagg själva eftersom de då kanske skulle komma att konkurrera med mig! Ja, ni fattar själva. Idag har faiblessen kanske inte direkt avtagit, men blandats upp med andra färger och kommit att inta en lite mindre påtaglig position. Dock – när mina arbetskamrater köper blommor till mig på min födelsedag köper de alltid rosa blomster.
Min mamma och jag pratar ibland om genus. Hon hävdar att jag alltid varit en Typisk Flicka, sedan födseln. Jag har, som tidigare nämnts, alltid gillat rosa, pärlor, spets och fluff och jag har aldrig velat leka med bilar. Typiskt flickigt. När jag har föreslagit att det kanske är Typiskt Mig att gilla rosa och hellre leka med nallar än bilar har hon inte köpt det. Tanken på att jag kanske skulle ha varit precis likadan i själ och hjärta om jag fötts som pojke är tydligen absurd.
Brittiska forskare har nu kommit fram till att mamma har rätt. Det är omöjligt för pojkar att föredra rosa framför t.ex. militärgrönt eller marinblått. Tja, vad ska man säga om detta oomkullrunkeliga (underbart ord) forskningsresultat. Det är ju trots allt hela 171 personer som har deltagit i studien. Och argumentet att det bara är kvinnor som hittar bär i skogen – fast bara röda bär. Blåbär kan endast män se, eftersom de tycker mer om blått - ger ju svar på så många frågor. Har nån ringt Annica Dahlström, förresten? Den här sortens forskning ligger ju annars right up her alley, där vetenskapliga fakta som att rhesusaphannar skriker högre än honor leder till slutsatsen att det är mer naturligt för män att vara otrogna än för kvinnor.
Eftersom jag är blond, kurvig, rosaklädd och ganska söt och dessutom gillar att göra det jag anser är det bästa av mitt utseende (dvs sminkar mig ofta och gärna och klär mig i åtsittande plagg och höga klackar) brukar folk sällan ta mig på allvar. Inte omedelbart. Det är mycket ”Lilla gumman”, ”Lilla damen”, ”Lilla fröken F”, och liknande epitet. Jag har funderat på varför och kommit fram till att även om det är alla dessa faktorer sammantagna som bildar det första intrycket så är det nog just den rosa färgen som skapar det mest oseriösa elementet hos mig. Jag ska illustrera detta med ett par tydliga tankeexperiment.
Tänk på en svensk film. Den är kanske regisserad av Colin Nutley. Den har kanske Helena Bergström i huvudrollen. Den kan klassificeras som en mysig familjekomedi med allvarlig underton. Helena spelar outbildad låginkomsttagande kvinna, ensamstående och kattägande, utan en seriös tanke i huvudet och med en alldeles för påtaglig svaghet för schlager och slemmiga karlar. Vilken färg är det på hennes kläder?
Vi går vidare. Tänk på när du var liten. Du hade kanske ett eget rum, som din mamma hade inrett åt dig. Kanske fick du välja tapeter själv när du var åtta. Om du var flicka valde du kanske rosa eller lila färger på inredningen. Om du var pojke skulle du aldrig komma på tanken att välja rosa – inte för att du inte tyckte att det var snyggt utan för att det var otänkbart. Vad skulle folk säga. När du sedan fyllde 14 ville du måla om i ditt rum. Du valde något sobert men ändå personligt – mörkgrönt kanske, eller mörkblått. Liksom dramatiskt men ändå vuxet. Vad tror du hade hänt om du hade fortsatt inreda ditt rum i rosa, gult, vitt och lila?
Jag har min egna lilla teori om färgernas kulturbärande egenskaper. Jag tror att i vårt västerländska samhälle står de glada färgerna – rosa, gult, turkost, rött, limegrönt – för något ursprungligt, primitivt, barnsligt och kanske t.o.m. svagbegåvat. Vilka är det som oftast förknippas med dessa färgskalor? Jo, det är barnen, utlänningarna från de varma länderna och de blonda låginkomsttagande kvinnorna. När Helena Bergströms karaktär finner den äkta kärleken och börjar sköta om sig lite bättre klipper hon av sig sitt ostyriga blonda rufs och klär sig i en plommonfärgad byxdress istället. När barnet lämnar barndomen väljer det bort de barnsliga färgerna till förmån för mörkare och sobrare kulörer. Och turkosa väggar i vardagsrummet har ju bara kubaner. Vi svenskar målar caffé latte-brunt och mullvadsgrått.
Lämna ett svar