Självbiografier etc
Jag läser just nu Mats Jonssons Pojken i skogen. Det är en jättefin episodisk serieroman om hans uppväxt i Ångermanland (tror jag?) på 80-talet, om dagmammor, snöborgar, onani, mobbing, att fråga chans, knattedisco, Commodore 64 och rubbet. Jag personligen tillhör en annan generation och var nästan för liten för att se Vilse i pannkakan och spela Commodore, men visst minns jag också. Och allas barndomar följer ju i princip samma mönster – det är bara attributen som förnyas.
Mats skriver om hur jobbigt/härligt det var att vara smartast i klassen. Jag känner igen mig och minns hur det kändes. Han skriver om hur skönt det var att alltid ha tecknandet som en ventil. Jag ler igenkännande. Han skriver om att vara rädd för allt. Jag ryser och får flashbacks till när jag läste lite för mycket Conan barbaren-serier och drömde mardrömmar om demoner i flera år efteråt. Han skriver om behovet av att onanera, skamkänslorna, och den paniska rädslan för att bli påkommen. Jävlar vad jag känner igen mig. Min äldre kusin hade porrisar i lådan under sin säng. Jag vågade inte läsa dem när jag var sju-åtta år, men några år senare snodde jag med mig ett gäng hem. Jag visste ju att han aldrig skulle våga skvallra.
Kort sagt: det mesta som hände Mats hände mig också. Vi var samma sorts barn: lillgamla, allmänbildade, verbala, intelligenta, konstnärliga och fantasifulla. Och stundvis utmobbade pga dessa nyss nämnda drag. Jag tror att det finns fler som var som vi, säkert inom min egen bekantskapskrets. Vi måste ju rimligtvis vara några stycken. Undrar varför inte fler berättar samma historia?
Undrar varför inte fler tjejer berättar sina historier. Män har ju harvat sina barndomar till förbannelse, i alla tider. Kvinnors självbiografier är långt färre. Och när det gäller serie-biografier ser det ut på ungefär samma sätt. Det är ju skitvanligt att killar som är ungefär som Mats (bookish, intelligenta, lite nördiga, aningen neurotiska, mobboffer) tecknar en serie om sitt liv, men relativt ovanligt att tjejer gör samma sak. Fast det har blivit lite bättre. Coco Moodysson, Liv Strömqvist, Sara Olausson, Loka Kanarp och Li Österberg är några namn jag kommer på sådär på rak arm. Skitbra serier. Jävligt coola tjejer. Och så har de inte gått på den där myten om att man måste teckna fint. Fast de tecknar förstås fint, men… jamen inte sådär jävla snyggt som man kan bli galen på.
Men ändå, det är ju fortfarande grymt ojämlikt på seriefronten. Det är så jävla synd. Jag hade kunnat bli serietecknare om jag bara hade vågat satsa lite. Jag är rätt duktig på att teckna. Jag läser jättemycket serier. Jag är smart, rolig och en jävel på att berätta roliga historier. Vad skiljer mig från t.ex. Martin Kellerman eller Knut Larsson eller fördenskull Mats Jonsson? Egentligen? De är jättebegåvade serieskapare som det går bra för. De hade femmor i bild, hela gänget. De läste massor av serier när de var små och fortsatte när de blev stora. Och så tecknade de hela tiden. Fan – jag gjorde samma sak! Hade femma i bild, läste serier, tecknade jämt. Jag tecknar fortfarande jämt.
Jag tror att alla killar som någonsin haft en femma i bild någon gång seriöst övervägt att bli serieskapare. Det borde de ha gjort – de har ju redan fått bekräftelse på att de är konstnärligt begåvade och hur svårt kan det vara, ärligt talat? Men hur många tjejer med femma i bild har seriöst övervägt en konstnärskarriär? Det är helt galet. Samma sak gälelr förstås med musik – är du kille och kan ta tre ackord på en gitarr så är du redan i startgroparna för att bli nästa Elvis. Med all rätt! Du SKA känna att du är kung om du kan ta tre ackord på en gitarr. Men tjejer harvar på med sitt jävla piano och kan spela Für Elise och Månskenssonaten och titelmelodin till Pianot och jag vet inte allt. Inte fan drömmer de om att bli nästa Norah Jones, fast de har lika goda förutsättningar som vem som helst.
GRR! Ilska. Åh vad jag hoppas att jag får en dotter som är estetisk, som jag kan uppmuntra och peppa och tvinga att starta ett band, skriva en bok, måla tavlor och dansa balett. Projicering, moi?
Lite sen kommentar möjligtvis men…hittade hit till detta inlägg och denna blogg då jag googlade på ”Pojken i skogen” eftersom jag sträckläste hela bokjäveln igår och inatt, nu är den slut men jag törstar efter mer, därför får jag läsa det som skrivits OM boken i stället. Kände också igen mig asmycket i Mats uppväxt och då tillhör jag ändå ännu mindre än du samma generation, jag är född 83. Men jag tror att det egentligen kvittar. Tack och lov att så många vräker ut sig i serier och andra medier, vågar visa upp sina liv och innersta tankar för allmän beskådan, Det är så härligt att fatta att det finns fler, precis som du skriver så är vi säkert ett väldigt stort antal. Men det hade man ju inte en jävla aning om då, tyvärr.
För övrigt håller jag med om ALLT i den avslutande delen av inlägget. Grymt bra skrivet! Sköt om dej!