Shingles

Tack vare dessa jämra utslag (ja, det var bältros) är jag hemkommenderad och satt i husarrest. Jo, jag KAN väl gå ut och röra mig, skulle kanske till och med orka ta en vända på stan och kolla på kläder (fast utan att kunna prova, so what’s the point) eller träffa någon på en fika… visst. Det går väl. Men jag känner mig ändå mest bekväm hemma, av flera anledningar. En av dem är att jag inte alltid klarar av att ha kläder på mig, en annan att min mage håller på att ge upp kampen mot de eviga värktabletterna (förutan vilka min dag blir ännu jävligare)… därav. Husarrest. Fan.

Och därför missade jag minneskonserten till Povels ära i Stadshuset igår. Det kunde jag väl ha räknat ut på förhand, att den skulle bli fantastisk. Enligt DN:s recension gav den full utdelning. Fan. Men fint för dem som var där.

Jag har lite ångest. För ovanlighetens skull finns det en anledning. Jag oroar mig något enormt för pappas och Karins äktenskap, och det verkar finnas goda skäl att oroa sig. Det går inge bra alltså. De håller på att förlora varandra. Men hur har de kunnat låta det gå så långt? Varningstecknen har ju funnits där länge. Jag har pratat med båda om det under minst ett, kanske två år. Vad har de gjort för att rädda sig under tiden?

Det värsta är att jag inte tror att de har gjort något. De har bara ägnat tiden åt att försöka vinna retoriska poänger över varandra, sopa in straffar och dunka i trepoängare. Jag fattar inte. Jag har inte ens varit gift ett år och jag tycker att jag har fattat på ett ungefär hur man gör för att behålla åtminstone respekten för varandra. De har varit gifta i åtta år. Om de någonsin har vetat, haft en strategi, haft någon sorts medveten tanke bakom sin relation… så har de tappat den. Jag tror faktiskt att det är så illa.

Onämnbara sjukdomar

Jag tror att jag har fått bältros. Jag har små röda prickar, som svider och kliar och som vätskar sig när jag river hål på dem, över halva högra bålen. De dök upp i tisdags morse och har sedan dess spritt sig och blivit fler och nu gör dessutom huden runt de angripna områdena ont också.

När jag frågade M vad han trodde det kunde vara sa han ”Bältros!”. Då förklarade jag noga för honom hur otroligt viktigt det är att han aldrig, ALDRIG säger till mig att han tror att jag lider av någon märklig sjukdom. Mina hypokondriska tendenser blir definitivt inte bättre av att jag fåt ytterligare input till mina nojjor. Den enda behandligen mot min hypokondri är att någon klok person i min närhet förklarar för mig att jag är löjlig och att jag inte alls har struplockscancer/halsböld/kallbrand/en ofödd tvillings hår- och nagelrester inbäddade i svanskotan.

Och så tänker jag att, gud vad fånigt, det är klart att jag inte har bältros. Vad är oddsen för det, liksom. Det är säkert bara värmeeksem eller nåt. Och sen ringer jag ändå till sjukvårdsrådgivningen för att de också ska tala om för mig att jag larvar mig. Och då säger kärringen: ”Det där låter som bältros. Då måste du få behandling inom 72 timmar från det att viruset brutit ut, annars kanske det inte går att bota.”

PANIKEN! Nu vill jag helst av allt bara åka in till Nyköpings lasarett och sätta mig på akuten med mina röda prickar och inte gå därifrån förrän de penslat mig med kvicksilver, eller vad de nu gör. Men jag tänker inte ge efter. Jag tänker fortsätta att hålla mig lugn och sansad och försöka komma fram till Gnesta vårdcentrals telefonväxel och få en tid hos distriktssköterskan… och går inte det finns ju alltid primärvårdsjouren. Det här ska nog ordna sig.

Imperial Wizards och andra tokfransar

Dissidenter från (kd) känner starkt i abortfrågan. De känner faktiskt så starkt att människors rätt att bestämma över sin egen kropp är så galen att de vill starta ett eget parti med totalt abortförbud på agendan.

Initiativtagaren Per Kronlid förklarar väldigt bra vad deras argument grundar sig på. I en artikel i SvD svarar han såhär på frågan om det inte kunde vara tillåtet att få göra abort om man blivit gravid efter en våldtäkt: ”Ja, möjligtvis. Men det skulle antagligen vara bättre för kvinnan att föda eftersom det är ett större psykiskt lidande att göra en abort anser jag.”

Anser jag. Frågan man omedelbart vill ställa Per Kronlid är om han verkligen anser sig vara kapabel att anse någonting överhuvudtaget om hur kvinnor upplever aborter. Hur många gånger har du blivit våldtagen, Per? Och blev du i så fall gravid? Och om du blev gravid, funderade du någonsin på att avsluta den påtvingade graviditeten i förtid? Jasså inte. Då har du faktiskt förverkat din utsläppsrätt och måste hädanefter hålla käften i resten av ditt liv.

Fast på ett sätt är det ganska skönt när såna här tokfransar bryter sig loss från etablerade riksdagspartier och bildar egna tokfranspartier. Då vet vi att alla tokfransar som avskyr tanken på att någon ska kunna bestämma själv vad den egna kroppen ska användas till finns i det här partiet och så kan de som vill rösta på kristdemokraterna göra det. Sverigedemokraterna är ju ett annat lysande exempel på hur politisk självsanering fungerar. Där samlas alla före detta moderata, kristdemokratiska, folkpartistiska och socialdemokratiska rasister och dunkar varandra i ryggen och utnämner varandra till grand dragons och över-kleagles. Bra, då vet vi var vi har er och så kan vi skratta och peka på er när ni går ut.

T minus five days and counting

Sista veckan innan semestern är alltid den hårdaste och jobbigaste på hela året. Naturligtvis utgör den här inget undantag. Jag längtar bara bort härifrån, hem till min man och mitt hus och min trädgård – bort från datorkrångel, sommarpraktikanter och krävande arbetskamrater.

Flodhästen från Bromma, min allra mest avskyvärda kollega, har återvänt till arbetsplatsen efter en veckas latmaskande. När Anders Borg säger att regeringen måste vidta åtgärder för att minska fusket med sjukfrånvaron är det Flodhästen han tänker på, fast han inte vet det själv. Idag har hon drivit både mig och alla andra som ännu inte hunnit sätta sig i säkerhet till vanvett med sin ohemula trögtänkthet, bufflighet, överspändhet och sitt hysteriska skratt. Hon är verkligen helt jävla otrolig.

Å andra sidan har en av mina mer älskansvärda kollegor också återkommit, efter en mycket längre frånvaro. Det var ett kärt återseende, till skillnad mot Flodhästen.

I övrigt mår jag riktigt bra, efter helgens utsvävningar. V & A:s bröllop var helt underbart, såklart. A var enormt stilig i sin husaruniform och V var en empire-dröm i gräddfärgad duchesse med slöja och släp. Maken och jag gjorde vårt bästa för att inte dra ner medlet: M hade sin smoking och jag bländade i min tuggummirosa brudutstyrsel från förra sommaren. Vi fick båda komplimanger (välförtjänta sådana). Och jag fick en ny kompis på köpet: Tante C från Gbg, elegant som få med sin käpp och i midnattsblå sammet med strass.  Alltid upplyftande att träffa folk med ännu mer fascistoida drag och ännu mer elitär syn på tillvaron. När jag blir gammal och skröplig ska jag modellera mitt beteende efter henne.

Det är ju ändå väldigt fint…

…när det kommer en tioårig liten grabb till min disk och nervöst frågar efter bra böcker. Gärna om pirater. Eller kanske drakar. Var står böckerna om pirater nånstans? Och man måste varje gång förklara att neej hördu du, vi har ingen särskild hylla för böcker om pirater. Men jag kan gå med dig och visa några bra böcker, om du vill? Ja, okej då.

Sen blir man ändå lite trött när jag visar på två jättebra böcker om pirater, lämpliga för läsvana tioåringar – men han vägrar ändå låna dem. Anledningen? de handlar om tjejer. Det är tjejer i huvudrollen. Eeeewww… Samma visa när det kommer nån sporttokig kille och vill läsa om basket eller fotboll eller vafan som helst. ”Här är en jättebra bok som handlar om basket: Akta rygg! Den handlar om några tjejer som spelar basket och som…” ”Tjejer?!” Eeeewww…

Snälla ge er nån gång. Du blir inte pestsmittad om du läser en bok med kvinnliga huvudpersoner i. Du byter inte ofrivilligt kön, om det är det du är rädd för. Vad är det för fel på ungarna? Naturligtvis är det inte ungarna det är fel på, det säger väl sig självt. De har ju inte fötts med en instinktiv motvilja mot det andra könet. Någon, någonstans har förstås lärt dem att du måste välja sida – är du en tuff kille som hänger med andra tuffa killar eller är du en fjolla som läser tjejböcker? Det är bara att välja. Oj, du valde att vara en av de tuffa, vad oväntat. Zoom out, zoom in och återvänd till samma kille tjugo år senare. Då är det han som talar om för sin son att killar inte kan leka med tjejgrejer och att du inte får gilla Lilla sjöjungfrun om du ska vara en av de tuffa killarna. Kolla, här har du filmen Björnbröder istället. Inte ett fruntimmer på 90 minuter, är inte det roligare?

Naj så ta mig tusan djeflar om jag tänker föra det arvet vidare. Jag ger mig inte, någonstans på vägen måste denna onda cirkel brytas. This ends now. Här på biblioteket blir du tipsad om skitbra böcker som handlar om tjejer som gör coola saker. Läs den eller gå under – det är ditt val.

Men Povel…

Povel. Som jag kommer att sakna dig.

Nu gråter jag, kan inte hjälpa det. För två år sedan, vid ungefär den här tiden, grät jag en hel dag över Monica. Fast det var ändå värre, jämförelsevis. Innebränd, full och olycklig var hon. Enligt uppgift fick du gå bort i hemmet, omgiven av familjen och det är ju enbart en nåd att stilla bedja om.

Idag spelar jag alla dina pärlor på repeat. Favoriten, Banne mig (som jag framförde på en bejublad show 1996 iförd svart fodral, fjäderboa och manskör) har jag inte på skiva. Däremot allt (?) annat, i princip. Det ligger nära till hands att säga ”Underbart är kort” en dag som den här, men det är ju faktiskt inte helt sant. Underbart blev 85 bast, så kort är inte den mest lämpliga benämningen.

Ack. Sorg råder i mitt hus denna dag. Tack Povel. Fan i helvete att jag aldrig fick säga det till dig personligen. Not for lack of trying, though. Det var förresten du som sammanförde (eller ja) mig och min make, det hade du säkert blivit glad över att få veta. Vår första dejt kunde ha tagit slut alldeles för tidigt om jag inte hade frågat Mattias om han ville följa med hem till mig och lyssna på mina Povel Ramel-plattor. Det gjorde han. Vi kysstes till Gräsänkling blues. Resten är historia.

Så även du. Du har alltid en hedersplats i vår skivsamling och bland våra svenska favoritartister. Sov gott.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_15697305.asp

En sån dag

Imorse hade jag 45 minuter på mig att vakna, äta frukost, klä och sminka mig och studsa iväg till stationen där körskolefröken Anette väntade. Jag hatar sådant så intensivt. Men då är det tur att jag är gift med min man, som utan att klaga håller sig ur vägen och frågar (på säkerhetsavstånd) vad han kan göra för att underlätta min morgon. ”Fixa mig nåt att äta och kör mig till stationen fem i sju!” fräser jag och viftar iväg honom. Så det gör han. Jag har verkligen inte världens bästa morgonhumör. Det låter väldigt klyschigt men är icke desto mindre sant.

För övrigt läser jag just nu en av årets bästa böcker: The lovely bones av Alice Sebold. Bokens berättare, Susie Salmon blev bestialiskt sexmördad vid 14 års ålder av en nära granne till familjen. Efter döden hamnar hon i vad hon själv kallar the Inbetween, ett sorts limbo där hon kan fortsätta leva snarlikt det liv hon hade på jorden (fast utan sin familj) och samtidigt följa händelsernas utveckling down there. Hon ser allt. Hon ser sin mamma dra sig mer och mer in i sig själv, hon ser sin far genomföra sin alldeles egna mordundersökning, hon ser sin syster bita ihop och ta över ansvaret som äldsta barnet och hon ser sin lillebror växa upp utan att någonsin begripa egentligen vad det var som hände. Det är en suverän roman: rörande, rolig, våldsam, obehaglig och intensivt spännande. På en skala där 10 förbehålls livsomvälvande läsupplevelser med frälsar-kvaliteter och 1 Kajsa Ingemarsson glider The lovely bones elegant in på 7.

Tidigare lästa (skönlitterära) böcker som håller samma klass eller högre:

• Special topics in calamity physics av Marisha Pessl
• The timetraveler’s wife av Audrey Niffenegger
• Enhet av Ninni Holmqvist
• Prep och The man of my dreams av Curtis Sittenfeld
• The effect of living backwards och The mineral palace av Heidi Julavits
• The corrections av Jonathan Franzen
• The amazing adventures of Cavalier and Clay av Michael Chabon
• The prestige av Christopher Priest
• Aegypt av John Crowley
• A heartbreaking work of staggering genius av Dave Eggers
• Sex wars av Marge Piercy
• The Malazan book of the fallen del 1-7 av Steven Erikson (undantaget vissa delar av serien)

…och naturligtvis många, många fler. Men jag pallar inte räkna upp fler. Det kommer, i sinom tid.

Hej världen

Bloggen är under uppbyggnad. Kom gärna igen snart och kolla hur mycket jag har skrivit.